I celebrate Midsummer with reading. Here’s my bookish way of celebrating Midsummer — the summer solstice, the longest day of the year. With an excerpt from Ulf Lundell’s Vardagar:

Lördag Midsommardagen 17

Det har regnat. Nu skurar.

Midsommarafton igår. Jag såg på tv, läste. Inte mycket mer. Här tar friden slut för mej.

Bort ska man åka.

Midsommar och Jul är värst för mej.

Alkoholhelger med uppskruvat umgängesläge. Alltid rättegång. Två gånger om året.

Nu blir det inte lugnt igen förran i slutet av september. MÅSTE lära mej att dra. Jul och Midsommar

I torsdags: körde runt på åkgräsklipparen, regn på väg in, ville hinna klippa gräset. Hann. Men körde in i en torr plommongren. Fult ärr i pannan. Det bara smällde till. På alla år har jag klarat mej från dom där förbannade grenarna, som jag dessutom rensar ur varje år. Nära ögat, rent bokstavligt. Ner på näsroten och in i ögonvrån.

Etter värre på kvällen: hängde i ateljén. Ska gå till huset. Ateljédörren motas av en rejäl klump murgröna. Åt andra hållet en rätt stor kruka och ett två decimeter långt järnrör, en och en halv decimeter i diameter, dörrstopp. Nu slår ateljédörren tillbaka och jag sidosnubblar på järnrör och kruka, liksom överrumplad av dörren, rasar ner vid sidan av trappen. Där växer frodiga brännässlor. Rakt ner i det i shorts och skjorta med uppklavlade ärmar.

Sved till nästa dag.

Idag tv och läsning. Vill bara att den här helgen ska ta slut. Nu kommer juli. Och först nu förstår jag varför vi förra sommaren sa: vi måste härifrån ett tag.

Inte försent.

Första sommarprataren idag: Rickard Söderberg. Och förstås ideliga repriser. På radio, på tv.

Årets mest ansträngande period: det är den svenska sommaren. Ingen tid på året känns så ”regisserad”.